Tja, kanske inte riktigt så pass. Men efter fyra år är nu äntligen rivningshögen bortstädad. Plankor, brädor, pinnar, skivor och takspån i ofattbara mängder. De snålade inte på materialet förr i tiden. Allt som är kvar nu är en dyster brun fläck som påminnelse.
Såhär i efterhand så önskar man att vi hade beställt en container från början, men oavsett vilket är det hela nu förpassat till historien. Dags för ett nytt kapitel, återuppbyggnad.
Så skönt det hade varit att börja från noll. Grävmaskin, makadam, gjuta. Enkelt. Men så är inte fallet. Planteringsspade och borste är vår tillägnade utrustning för att ta sig ner till grunden. Man får spotta, fräsa, krafsa och svära men till slut har man tagit sig ner en halvmeter och rensat mellan de kantiga småländska uråldersstenarna.
Som jag förklarat i tidigare inlägg, så ska grundmuren putsas från insidan med bruk för att den ska bli stadig och tät. Det är som kallast ytterst mot muren varför man fyller upp extra mycket där med kapillärbrytande och aning isolerande lecakulor, sen lite linisolering på toppen.
Bara att jobba, jobba. Hoppas fina vädret håller i sig.
Det är galet korta dagar nuförtiden. När man ändå sitter inomhus och jobbar tänker man inte så mycket på det, men när man är långt ute i skogen och ska snickra blir det högst märkbart.
Idag blev det äntligen en tur ut i skogen, ja förmodligen den sista för det här året. Därför blev det lite fix och trix för att göra bygget redo för det nya året. Bland annat flyttade vi undan det stormfällda trädet som låg i vägen för infarten och konstaterade samtidigt att min gulliga lilla motorsåg mer kan klassas som en tandpetare än en cellulosaslaktare.
Menyn för dagen var vegokorv grillad på vår alldeles egentillverkade grillkol, och vilken klass den höll! Vi tände på och hann knappt öppna korvpåsen innan glödbädden var ett faktum. Det kan nog bli något av det där med tiden, när vi får ordning på kolmilan…
Sen avslutade vi en mycket lång dag med att skyffla kolstybb i torpet till efter att mörket hade fallit. En mycket bra dag, men skönt att den är över. Eftersom vi vill återanvända de antika men välbehålla golvplankorna, så tar det en evighet att bända upp det med kofoten, ja säkert en kvart per planka. Gamla hus är verkligen byggda för att hålla, vilket förmodligen är anledningen till att varenda golvplanka är fastnitad med en handfull decimeterlånga handsmidda spikar som efter hundra år nästan blivit ett med golvbjälklaget. Med andra ord, det här kommer ta tid…
Ja vad säger du, är det inte redo för inflytt?
Nej det blir nog att vänta ett tag till. Först ska golvet med all gammal kolstybb skyfflas bort. Alla möss som bor där blir väl förmodligen besvikna, men det här är ju vårt hus. Den stora frågan blir ju sedan om vi ska fylla på med ny biokol efteråt, eller något modernare alternativ. Den gamla metoden har ju uppenbart funkat i 200 år eftersom bjälklaget under är som nytt och längre än så kommer vi nog inte leva ändå.
Sedan känns det både byggnadsvårdsriktigt och miljövänligt att binda kol i golvet. Men då får vi se till att få ordning på vår egen kolmila först. Att köpa grillkol på Ica är inget gott alternativ.
Nu har vi även rivit fönstret som syns till höger på bild. Hålet ska flyttas någon decimeter åt sidan och upp, så att vi kan fortsätta regla upp långsidan på utsidan för isolering och panel. Gamla fönstret satt inte mitt emellan takbalkarna vilket hade sett konstigt ut, men snart så är allt proportionerligt och trevligt. Innan var ju takbalkarna dolda i golvet till vinden, men nu när de är blottade så får man ju snygga upp det lite.
Äntligen är skorstenshelvetet borta och vi har tagit oss ner under bottenstockarna. Det är svårt att beskriva hur skönt det är. Faktiskt så är det över 2 år sedan vi började lyfta ut sten, men nu äntligen kan vi gå vidare med resten av golvet. Allt ska nämligen upp och ruttet virke ska åtgärdas innan det fylls upp på nytt med modernare fyllnadsmaterial och isolering. Viktigast är dock att vi kommer åt att reparera under dörrar och fönster så timmerväggarna är i vettigt skick innan vi reglar upp utsidan för isolering och ytterpanel, vilket är målet att bli klara med under sommaren.
Tja, ingen beskrivning behövs här inte. Torget och trappan börjar sakta ta form, men satan vad många kilo det är att bära. Lite fina blommor och buskar ska det bli i stenpartiet där bakom med tiden, men inte den här sommaren. Älskar dock att använda material som redan finns på plats, inga långa transporter från Kina här inte.
Success! Snigeldynamiten fungerade, även om det bara delade stenarna, vi hade hoppats på lite mer ”söndersmulning”. Men det får stå någon dag till så kanske det ger med sig. Men nu behöver vi inte ligga sömnlösa längre.
Nu har vi äntligen blandat ihop en sats med spräckmedel, som även kallas snigeldynamit eller snigamit beroende på fabrikat. Vi körde dock på en hink med ”stenspräck” från Byggmax för 325 kr. Har läst dåliga recensioner om ”demex” som säljs på K-rauta och något annat än dessa två gick visst inte att hitta här i byn, så vi hoppas innerligt att det hela funkar. Skönt i alla fall att jag börjar bli piggare efter den långa förkylningen så man orkar besöka huset, även om stegen är tyngre än de borde och nästäppan håller i sig.
Man blandar upp pulvret med en exakt mängd vatten. Det är visst oerhört viktigt att man har exakt rätt mängd vatten och att det även håller rätt temperatur, ca 15 grader. Är det ännu kallare ute än idag (10grader) så ska man ha lite varmare vatten och vice versa.
När man blandar så gör man det med borrmaskin, för man har väldigt kort tid på sig. Blanda 1-2 minuter till en rinnande sörja, sedan kan det stelna på så lite som 60 sekunder så det gäller att man snabbt får ner det i hålen. Glöm inte använda skyddsglasögon!
När allt är klart, så får man låta det verka (”brinna” som det kallas när cement reagerar) i ett par dagar och förhoppningsvis ligger stenarna i små bitar efteråt. De första 2-3 timmarna är lite kritiska, för om man har otur och det hela verkar alltför fort så kan man få en ”blow-out”. Det vill säga att geggar lossnar och sprutar ut ur hålet istället för att stelna och expandera inuti.
Efter 2-3 dagar eller när stenen sakta börjat spricka så kan man hälla på lite mer vatten i sprickorna, för att ytterligare smula sönder stenen. Man kan inte ha bråttom när man gör detta. Jag har hört om en kille som spräckte en stor sten i fyra tunga delar som han baxade ut efter bara någon dag med stor möda, men när han besökte stenarna en vecka senare hade de fortsatt spricka och (med viss överdrift) förvandlats till smågrus.
Nu håller vi tummarna!
Idag fick jag äntligen fatt i en duglig slagborrmaskin från en maskinuthyrningsfirma. En rejäl borrkrona på 37 mm var visst vad som behövdes för snigeldynamit (expanderande betong). Den måttligt hygglige uthyraren betonade gång på gång hur himla dyrt borret var, och som grädde på moset var han vänlig nog att ställa in maskinen på ”borr” istället för ”slagborr” och muttrade något om ”den inställningen ska det va”.
Jag funderade hela bilresan ut till torpet vad i helskotta det var för ett skämt han drog, eller om det var något magiskt borr han hade gett mig som skulle skära igenom graniten som hett smör.
Men nej, efter 5 minuter förstod jag att han inte hade alla indianer i kanoten. Jag ställde om maskinen till slagborr och i takt med mina vibrerande inälvor började stenen äntligen damma.
Trots den ”kraftfulla” apparaturen, så tog det närmare 7 timmar att få till de här tre hålen. Då räknar jag visserligen med lunch och raster, men det var inget dåligt dagsverke. Borra i granit, det gör jag dock aldrig igen.
När det blir lite varmare ska vi fylla hålen med snigamit och hoppas på det bästa. Frågan är dock om man vågar använda lågprisvarianten från Byggmax eller om man ska lägga ett par hundra extra på en ”riktig” sort. För att borra nya hål är inte ett alternativ…
Äntligen en helgdag utan stormvarningar och översvämning. Strålande solsken fick vi denna arbetsdag, vilket gjorde att det nästan var ett nöje att rulla sten. En efter en fick vi ut de kvarvarande stenbumlingarna som vi staplat inomhus. De två största är ju ännu kvar tyvärr, vilka vi måste spräcka med snigamit. Men det börjar se betydligt fräschare ut i bygget. Med solstrålar som sipprar in så ser det med lite fantasi nästan hemtrevligt ut. Förhoppningsvis hittar jag en rejäl slagborr att hyra till nästa besök så att vi en gång för alla blir klara med det här stenbrottet.
När man inte trodde att det kunde finnas fler stora stenar kvar, ja då gräver man självklart fram en bautasten som på bilden nedan. Efter tio skottkärror med lera och en måttlig mängd träning, så hittade vi en riktig utmaning när vi grävde fram det sista lagret i skorstenen. Nu är det bara fyra stora stenar kvar, varav det ena är något av det sjukaste vi sett. Det är ytterst tveksamt att vi kan dra ut den här genom dörren. Antagligen får vi ge oss ut på jakt efter en slagborr modell stor så att vi kan spräcka den med snigeldynamit.
Man kanske kan elda på stenen och spräcka den med kallvatten…? Om ett gäng egyptier utan stålhåttor kunde bygga pyramider mitt i öknen, så ska vi nog kunna förflytta det här åbäket på något vis. Men det blev inte av idag.