Igår övernattade jag i ladan för att få lite gjort på bygget, det gäller ju att passa på när det är snickarväder. Det är lite kusligt att somna där helt ensam – inte så mycket för eventuella inbrottstjuvar – utan mer för alla skräckfilmsspindlar som kryper fram så fort det blir kväll. Men vill man bo fin, får man lida pin…

Ytterpanelen kryper sakta upp på väggen, en planka i taget. Men för att frugan ska tycka det är lite fint och trevligt att åka ut till bygget så påbörjade vi ett stenparti under vårt förra besök. Mitt på tomten finns ett fint stenröse med meterstora bumlingar som var helt överväxta. Så vi tog fram spade och spett och började svära, men bra blev det. Hädanefter får hon ta med en ny blomma och en säck med jord vid varje besök, så kan det nog bli riktig utställningsklass på tomten om några år.

Men, det kan ta lång tid mellan besöken ibland och vi vill såklart att de dyra växterna ska hinna rota sig innan de skrumpnar ihop av torkan. Därför provade vi en idé med vattenfyllda plastflaskor. Man tar en spik och gör tre riktigt små hål (mindre än en millimeter) i korken och ett litet i botten (så luft kan fylla flaskan), fyller upp med vatten och kör ner flaskorna i jorden nära rötterna.

Efterhand som jorden torkar ur så droppar det ut små mängder vatten, under cirka 3-4 dagar eller mer beroende på vädret. Det är inte tänkt som ett springklersystem direkt, utan ska bara vara precis tillräckligt för att hålla plantorna vid liv tills man kan hälsa på och ge dem en riktig störtflod igen.

Nu längtar man redan till nästa tur, så vi får se hur det har gått för den lilla uppfinningen.